Länsmans begravning.

”Åh vad jag är lycklig!” utbrast han plötsligt samtidigt som han dreglandes vaknade till ljudet av orgeln. Församlingen vände sig om och stirrade med både arga och oroade miner på den knubbiga farbrorn längst bak i bänkraden. Han upptäckte just sitt misstag och fällde upp sitt gula paraply och låtsades som det regnade. Hans fejkade frisyr av tush och renskav dolde knappast hans kala hätta. Men det brydde han sig inte om. Inte för tillfället. Han hade ju just satt sig i en ytterst pinsam situation. Och inte minst sin fru som med högrött ansikte låtsades leta efter bibelverser i sin medhavda bibel i hopp om att se obrydd ut. Länsmans begravning kunde fortsätta. Den kala kyrkan gjorde sorgen än mer påträngande. Stearinljusen kastade rörliga skuggor på väggar och tak och man kunde riktigt ta på Ångesten som befann sig i lokalen. Det var byns uteliggare. Han kallades så av förklarliga själ.

Änkans gråtande stammande stämma bad tyst, fast hörbart, om en sista kyss från den man hon kallat sin älskade. Hon ryckte upp kistan där hennes make låg och sträckte ut sin fuktiga tungspets i luften. Hon lekte med tungan i hans mustasch och lät fingrarna nudda vid hans lekamen. Lekamen var länsmans stolthet. Det var en vit nallebjörn som han fått i present av sin pappa en gång i tonåren. Den låg självklart där bredvid honom i kistan. Änkans tårar gjorde länsmans vita skjorta fuktig och man kunde då ana hans onormalt stora bröstvårtor genom tyget. Prästfrun flämtade. Den lössläppta prästfrun hade många gånger kommit på sig själv under söndagsförmiddagarna tätt luktandes på dessa. Av förklarliga själ var inte prästfrun och änkan särskilt goda vänner. Faktum var att alla länsmans ungar bar drag av prästfrun snarare än av änkan. Har du kvar ditt fula tryne?, viskade änkan halvhögt från kistan ner till prästfrun i bänken. Ehhhja jag tror det, viskade hon tillbaka och började rota i sin väska. Hon fick upp julgrisens gamla tryne i handen. Änkan log skadeglatt och vände sig ner mot kistan igen. Har du kvar ditt dåliga humör?, kontrade prästfrun högt. Med en vass blick drog änkan upp ett gammalt nummer av magasinet ”Ditt dåliga humör” ur kavajfickan. Var det något mer du ville fräste änkan tillbaka. Ja, svarade prästfrun förvånansvärt raskt. Har du kvar pengarna du lånade av mig i vintras? Kanske det, svarade änkan och tog upp en gammal vhs ur sin handväska. Ge hit den!, väste prästfrun. Med ett lätt kast landade filmen ”Har du kvar pengarna du lånade av mig i vintras” framför prästfruns fötter. Det var en film från -77 med Gudrun Schyman i en av rollerna. ATT NI INTE SKÄMS!, vrålade en av älstebröderna i församlingen till de båda tjafsande tu. Lämna era personliga dispyter utanför denna heliga stund och visa länsman lite vördnad! Det blev knäpptyst i kyrkan. Det enda man kunde höra var Fru Anderssons dåliga mage. Och det blev inte bättre av att hon försökte dölja sina fisar med ansträngda harklingar och billig parfym. Men den var det ingen som gick på. Parfymflaskan alltså. Den var ju så liten.

Trotts de regelbundna fisarna och farbrorn på sista radens snarkningar, så blev begravningen en riktigt högtidlig stund. Länsman var en älskad man. Speciellt av prästfrun och av grannkäringa, som nog kommit länsman närmast. Länsman brukade ofta springa över till grannkäringa när klämlusten svämmade över i den stackars batongbärande konstapeln. Detta visste inte Änkan om. Hon hade alltid gått på lögnen om att biodlingen i grannkäringas vardagsrum var anledningen till att han var där mer än hemma. Änkan brukade le åt sina egentänkta skämt om bisexualitet. Änkan drog upp snoret i näsan, torkade sitt brunöga och tog till orda. Här ligger nu min fina make med sin älskade Lekamen. Den som jag aldrig fick gosa med. Den är min, bara min brukade han förargat säga när jag närmade mig den med handen. Han var en fin och trogen make, prästfrun och grannkäringa hickade näpet. Trotts sporadiskt fnitter bland den församlade skaran gjorde änkan ingen paus. Hon fortsatte upphöja den person som kommit att bli hennes bästa vän och som nu var borta. Döden kommer till oss alla en dag, brukade svärmor alltid säga till mig. Men hur kan det orden ge tröst när döden är det enda man är rädd för, grät hon och sänkte blicken mot det stenbelagda golvet.

Den fromma prästen avslutade begravningsgudtjänsten med några väl valda ord ur sitt anteckningsblock. Det är inte livet här på jorden som räknas. Nej, ty det är det liv vi ska tillbringa med vår fader i himmelriket. Änkan lyfte upp sitt huvud och dess osmarta innehåll mot kyrkans tak och reflekterade länge över prästens ord. Kanske var det där skitsnack. Rent pladder. Men vem är då jag. Och varför har älgar så sjysst design?