Drömmen jag aldrig haft (Långt och koncist)

Löven faller mot guldkalven likt slantarna faller mot köpmansdisken i det ögonblick grosshandar'n sträcker över det inslagna köttstycket. Har du kvar din röda cykel, undrar han i samma stund som han med tummarna spänner hängslena likt en pilbåge, magen står rakt ut som ett trubbigt spjut. Mitt i all otillgänglig hårväxt reser sig en cigarrstump. Den saknar glöd men är just en stump. Grosshandlar'n torkar av sina söliga nävar mot förklädet. Hans händer är stora, som ett knippe falukorvar. Det luktar blod, cykelslang och nyvispad grädde. En kamel reser sig ur stoftet på översta hyllan, det dammar till. Bredvid står en burk med nykläckta idéer.

På vägen ut, med ryggen mot vår konversation, säger jag ja. Som svar på frågan. Den är röd, har vita däck och en tuta, sån som man klämmer på. Den påminner mig om ett kvinnobrös... eh, bröd, en kvinna som bakar bröd. En grånad herre möter mig i dörren, han har en jätteliten hund som knappt syns. Den har han i sitt brätte. Både rock och hatt hänger han på tamburmajoren. Hunden skäller men det hörs inte. Väl ute slänger jag mig på cykeln och får jätteont. Jag landar med knäet rakt på trampan och styret träffar mig i örat. Det springer en skadeglad pojke förbi med ett hjul som han springer på kapp med nerför gatan. Gatan övergår till stup och pojken slutar skratta.

Väl uppe på cykeln går allt som på räls. Lite svårt att hålla balansen dock, rälsen är smal. Jag passarar en barbershopsångare i randig kostym. På honom sitter en fluga. I all välmening försöker jag vifta bort den. Han blir arg. Mina lortiga händer smutsar ner sidenflugan sydd i äkta krokodilskinn. Obrydd men ångerfull cyklar jag vidare. Längre ner på den kullerstensbelagda gatan möts jag av en märklig syn. En afrikansk kvinna från Warzawa född i Dacka med ursprung i Konstantinopel, hennes liv började efter nio månader, detta var i Michigan. Hon och Aristoteles var gamla barndomskamrater sa hon, fast inte med varann.

Väl framme. Vart vet jag inte. Jag gick ställde min röda springare mot äggen. Jättestora ägg. Jag sade hej till den rosaklädde mannen, helt klädd i mintgrönt i en stålblå kostym. Han hade moccaskor i renaste purpur köpta i Darfur. Han besvarar min hälsning med en hagelsalva. Jag blir ledsen och får ont. Jag biter ihop och går vidare mot dörren, det smakar bly i min mun.

Jag når mitt mål. Det är köttbullar i filmjölk med stuvad potatis. Ett skrovmål. Precis som det vi åt när vi lade ny bottenfärg på båten i vintras. Tillbehör, hackad gräslök med plåster på. Desserten är ingen hemlighet, jag såg den på bänken. Det blir amalgam. Jippi! Jag sätter mig ner i väntan på att bli serverad. Kannibalerna dreglar när de ser min välgödda kropp. Trots deras avsaknad av ögon växer deras aptit, de tycker att jag ser mätt ut. 172 cm i strumplästen. Jag sneglar mot Leonardos Nattvarden. Någon undrade om det är det Maria Magdalena eller Johannes som sitter där, närmast Jesus. Det är med all säkerhet den 20-årige ynglingen med örnevingar. Hur hamnade jag här?