Brev från förr.

Jag skriver till dig denna dag av anledning att berätta om en sorglig sak som hände natten mellan lördag och söndag. Jag var i vanlig ordning hemma hos min bättre hälft, min vän, mitt allt och min broder Gustav “flickidolen” Brengesjö. I hans och de andra grabbarnas närvaro njöt jag av livet, så som jag njutit otaliga gånger förut av dessa personers sällskap och kärleksfulla vänskap. Plötsligt steppade en flicka in i lägenheten. Hon hade glädje i blicken och vaniljbullar i famnen. Jag såg på hennes sätt att krama bullarna att hon var så onaturligt sugen på dessa bakverk att hon troligtvis, utan skam i själen, ätit upp alla bullar på stubben alt. bordet om ingen hade varit där och bevittnat bullfrosseriet. Med motvilja lade hon ifrån sig bullarna på bänken där jag och flickan började pensla och sockra dem så det riktigt saftades i munnarna våra ansikten bar. Dreglet nästan sprutade av den läskande doften som så förförande smekte vid våra känsliga nästippar. Plötsligt, när vi just skulle smaka på de smaskiga bakverken så var hon tvungen att åka till tågstationen. Hon for iväg och lämnade sin bulle bakom sig. Orörd. Det riktigt skar i hjärtat att flickan inte fick tid att smaka. Det var sorg i mitt inre. Stjärt-Ivar... (Stjärt-Ivar heter något annat i verkligheten men Alice ville vara anonym) Flickan var du och bullen var din.