Roadtrip med den okände mannen

Lådan var tung och full med utslitna mamelucker. Jag såg hur han slet och drog, så jag frågade,
- Behöver du ett handtag?
Varpå han replikerade med ett utmattat pustande,
- Ja tack, gärna!
- Ok, vänta här så ska jag springa och hämta ett.
Jag var snabbt på plats igen varpå han, med norsk underton, ställde frågan.
- Kan du kasta ett öga på detta?
Jag svarade att jag behövde båda mina ögon till annat, så jag erbjöd mig att kika på det i alla fall.
När jag stod där och begrundade hans gamla skolböcker från Ladugårdslands lägre elementarläroverk på Karlavägen, så kände jag en kall kår längs ryggraden. Jag förstod först ingenting men det visade sig senare vara en kår från närmsta musikskola.
Lättad kikade jag vidare på denna kultur- och vetenskapshistoriska skatt.
Jag var nervös så jag skakade då jag inte visste hur jag skulle berätta. Ville jag berätta? Vågade jag berätta? Kunde jag berätta? Vad skulle jag berätta? Jag tappade bort mig och tankarna flöt ihop. Jag tänkte, jag har så mycket tankar att det är ett under att min hjärna får plats.
Precis när tankarna tog slut så stod jag där, med bensinstopp. Jag skulle precis gå in för att fråga mackbiträdet var all bensin tog vägen, då frågade den okände mannen mig,
- Jag har sett på dig att du tänkt en del de sista milen. Vad har du på hjärtat?
Jag svarade förvirrat och naket,
- Eh, inget. Tror jag. Blåsljud kanske?
Den okände mannen, som jag umgåtts med sen jag och far min var små, ryckte ledigt på axlarna och log snett. Jag tyckte det var ett konstigt beteende och sa till honom,
- Var försiktig med axlarna. I alla fall framaxeln, den sjunger på sista versen. Det är en gammal bil vettu.
- Nä du, sa den okända mannen, ska vi ta en matbit? Sjön suger som de säger.
- Ja, det är ju därför vi tog landvägen. Bra idé förresten, jag har inte ätit sen sist. Passar vi inte på nu så blir det väl ingen mat förrän nästa gång.
Vi satte oss till bords och beställde lite soppa. Soppan sparade vi i vita, korrugerade, plastmuggar från Duni med blåa handtag. Vi beställde utan fördröjning varsitt mål mat. Mitt i prick.
- Jo, sa den okände mannen. Nu ska du få höra något. Det kanske är lite djupt, men lyssna här...
- Vänta! Ropade jag. Vänta, jag kommer om en sekund. Måste hämta en grej.
Den okände mannen väntade. Han räknade högt för att skynda på mig men tappade bort sig när han kommit till ett.
Jag kom tillbaka med flytvästen på och var nu redo för hans djupt allvarliga inlägg i vår ordlösa konversation.
- Hörde du att Frukost-Frej gått bort? Frågade den okände mannen.
- Nämen, vad säger du? Utbrast jag.
- Jovisst, men det var tydligen inte av något allvarligt.
Det djupa konversationen var över och jag pustade ut i lättnad. Vi hade inte ens behövt kavla upp byxbenen.
Vi kom torrskodda ut till vår rostiga Belvedere och hoppade in. Jag skulle precis vrida på startnyckeln då den okände mannen stoppade mig.
- Det är ju ingen idé. Vi har ju soppatrosk på bilen.
- Ja just det! Ropar jag och hoppar ledigt ut. Med ett rådigt ingripande tar jag bort torsken från bilen och kastar den tillbaka i ån bakom macken. Som följd tar jag fram soppan vi sparat i de vita plastmuggarna med handtag och häller den i tanken.
Bilen hostar igång och med en hastig gir sladdar vi ut på vägen. Bilen ställer sig tvärs över vår fil. Jag backar någon meter så jag obehindrat kan plocka upp filen. Sedan drar vi i väg till ljudet av tjutande radialer, tills de försvinnande baklysena inte längre syns. Vi är på väg mot nästa mål. Arboga nästa.