Affärsbiträdet.

Den vackert gula nyrenoverde villan målad i falu rödfärg stod fallfärdig bredvid den stolta ägaren. En tysk dobberman i stuprörsjeans från Levi´s. Hans tassar bar skor från ett lokalt lågprismäke och huvudet pryddes av en rosa sjal i blått bommulstyg. Livet är enkelt, brukade han leénde säga till affärsbiträdet i den lilla pittoreska ica butiken mitt i byn. Och fast han inte kunde prata tog hon till sig hans ord med värme. Hur går det med huset, brukade hon fråga när han var i färd med att köpa kött och potatis till sina husdjur Anki och Lasse. De båda tidigare ägarna av det fallfärdiga huset. Jo tack, svarade han alltid, på ett obefintligt språk. Jag jobbar hårt med att få klart det till vintern. Innan snön. Den tyska dobbermannen vars namn var okänt, log ofta hela vägen hem från affären. Han tyckte affärsbiträdet var en riktig puma. Och det var hon sannerligen. Affärsbiträdet hade en kropp som fick självaste fru Schyman att se ful ut. Vänta nu. Det var ju ett dåligt exempel. Affärsbiträdet hade en kropp som fick självaste framtida fru Gabrielsson att se ful ut. Hennes vågiga former fick förbipasserande män att känna svindel och sjösjuka. Det är henne, ja det är sannerligen henne jag väntat på, tänkte Okänt högt för sig själv.

Som så många andra i den lilla byn så hade dobbermannen Okänd en bild av affärsbiträdet bredvid sängen. Det lilla fotot satt i en aluminiumram i järn av det finaste träslaget och den hade han köpt på den lokala bygghandeln Lågprisbygg & Plastik AB. Okänt kysste ofta fotot godnatt innan han, Anki och Lasse somnade alla tre i den 90 centimeter breda och 195 centimeters långa sängen från Ikea med måtten 120 ggr 200 cm.

Kärleken till affärsbiträdet växte med tiden och även om hoppet var litet så var Okänt vid gott mod. Hopp fungerar ju lite som ljus. När du sätter ett litet ljus i ett mörkt rum så har det stor inverkan på mörkret. När du har ett litet hopp så är det de enda som får tala till hjärtat även om chanserna är små. Detta hade Okänt läst i Gudrun Schymans blogg: Död åt familjen. Det var förstås ett skämt från hennes sida.

Tiden gick och den stackars byrackan föll djupare och djupare in i kärleken. Det var ett av hans hål som han brukade gräva ner sina tuggben i. Det kallades därför kärleken eftersom Okänt som så många andra hundar älskade att tugga på ben. Nu hade kärleken blivit så djup att han inte hade haft möjlighet att nå benet om han inte hoppat ner på botten av hålet. Väl där var det omöjligt att ta sig upp igen. Efter timmar av väntan, som är en kortfilm med Stollen Skärgård i huvudrollen, så hörde han ljud ovanför gropen. Okänt kallade sin ena hörntand för gropen och förmodligen berodde ljudet på att han drog upp snoret som så länge hängt och slängt utanför nosen. Hallå, ropade någon ovanför hålet, stod det skrivet i en av Okänts böcker han läst häromdagen. Vad gör du där nere? hördes plötsligt en välbekant stämma ljuda. Ehhh vem är det? svarade dobbermannen. Det är jag, affärsbiträdet. Okänt höll på att sätta strupen i halsen av förvåning. Vill du ha hjälp upp? frågade hon vänligt. Ehh nä. Men kom ner hit så skall jag visa dig en häftig sak, ljög dobbermannen som hade fått en slug plan innanför pannbenet. Okej, svarade den osmarta damen och hoppade ner i gropen.

Som ni tusentals läsare säkert redan listat ut så kom inte affärsbiträdet häller upp ur gropen. Och som ni troligtvis läst mellan raderna så öppnade de båda tu ett köpcentrum för mickroorganismer där nere i gropen. Taxfree. Dit reser nu hundratusentals bakterier varje dag ihop om att finna den ultimata t-shirten till sin kropp. Och så vitt jag vet är Okänt och affärsbiträdet fortfarande kvar där i gropen och gör strålande affärer trotts rådande finanskris!