Roadtrip med den okände mannen

Lådan var tung och full med utslitna mamelucker. Jag såg hur han slet och drog, så jag frågade,
- Behöver du ett handtag?
Varpå han replikerade med ett utmattat pustande,
- Ja tack, gärna!
- Ok, vänta här så ska jag springa och hämta ett.
Jag var snabbt på plats igen varpå han, med norsk underton, ställde frågan.
- Kan du kasta ett öga på detta?
Jag svarade att jag behövde båda mina ögon till annat, så jag erbjöd mig att kika på det i alla fall.
När jag stod där och begrundade hans gamla skolböcker från Ladugårdslands lägre elementarläroverk på Karlavägen, så kände jag en kall kår längs ryggraden. Jag förstod först ingenting men det visade sig senare vara en kår från närmsta musikskola.
Lättad kikade jag vidare på denna kultur- och vetenskapshistoriska skatt.
Jag var nervös så jag skakade då jag inte visste hur jag skulle berätta. Ville jag berätta? Vågade jag berätta? Kunde jag berätta? Vad skulle jag berätta? Jag tappade bort mig och tankarna flöt ihop. Jag tänkte, jag har så mycket tankar att det är ett under att min hjärna får plats.
Precis när tankarna tog slut så stod jag där, med bensinstopp. Jag skulle precis gå in för att fråga mackbiträdet var all bensin tog vägen, då frågade den okände mannen mig,
- Jag har sett på dig att du tänkt en del de sista milen. Vad har du på hjärtat?
Jag svarade förvirrat och naket,
- Eh, inget. Tror jag. Blåsljud kanske?
Den okände mannen, som jag umgåtts med sen jag och far min var små, ryckte ledigt på axlarna och log snett. Jag tyckte det var ett konstigt beteende och sa till honom,
- Var försiktig med axlarna. I alla fall framaxeln, den sjunger på sista versen. Det är en gammal bil vettu.
- Nä du, sa den okända mannen, ska vi ta en matbit? Sjön suger som de säger.
- Ja, det är ju därför vi tog landvägen. Bra idé förresten, jag har inte ätit sen sist. Passar vi inte på nu så blir det väl ingen mat förrän nästa gång.
Vi satte oss till bords och beställde lite soppa. Soppan sparade vi i vita, korrugerade, plastmuggar från Duni med blåa handtag. Vi beställde utan fördröjning varsitt mål mat. Mitt i prick.
- Jo, sa den okände mannen. Nu ska du få höra något. Det kanske är lite djupt, men lyssna här...
- Vänta! Ropade jag. Vänta, jag kommer om en sekund. Måste hämta en grej.
Den okände mannen väntade. Han räknade högt för att skynda på mig men tappade bort sig när han kommit till ett.
Jag kom tillbaka med flytvästen på och var nu redo för hans djupt allvarliga inlägg i vår ordlösa konversation.
- Hörde du att Frukost-Frej gått bort? Frågade den okände mannen.
- Nämen, vad säger du? Utbrast jag.
- Jovisst, men det var tydligen inte av något allvarligt.
Det djupa konversationen var över och jag pustade ut i lättnad. Vi hade inte ens behövt kavla upp byxbenen.
Vi kom torrskodda ut till vår rostiga Belvedere och hoppade in. Jag skulle precis vrida på startnyckeln då den okände mannen stoppade mig.
- Det är ju ingen idé. Vi har ju soppatrosk på bilen.
- Ja just det! Ropar jag och hoppar ledigt ut. Med ett rådigt ingripande tar jag bort torsken från bilen och kastar den tillbaka i ån bakom macken. Som följd tar jag fram soppan vi sparat i de vita plastmuggarna med handtag och häller den i tanken.
Bilen hostar igång och med en hastig gir sladdar vi ut på vägen. Bilen ställer sig tvärs över vår fil. Jag backar någon meter så jag obehindrat kan plocka upp filen. Sedan drar vi i väg till ljudet av tjutande radialer, tills de försvinnande baklysena inte längre syns. Vi är på väg mot nästa mål. Arboga nästa.

Sagan om fadern och sonen.

Dagarna går med en väldig fart! Hur i hela världen ska jag hinna med dem med deras tempo och mitt skoskav? Är det meningen att jag ska springa ikapp något som jag ändå inte vet är värt att uppleva? Är leverpastej farligt i motvind? Lutar lakrits om man äter den liggande? Glider pulkan bättre om Christer Sjögren spelas i bakgrunden? Kissar hundar stående eller ligger de på alla fyra? Fastnar folk på kort, och i så fall, vilket lim används? Frågorna haglade utanför det lilla torpet ute i sjumilaskogen. Ut och skotta med dig pojk! Ser du inte att det haglar! Skrek den mer eller mindre sinnessjuka fadern. Han var en heldansk kjoltygsjägare ifrån Tyskland som var uppväxt i de ryska delarna av dalarna. Den lille treåriga grabben tog den stora skyffeln och började jobba. Svetten rann och blåsorna i handen värkte när han satte tillbaka skyffeln på sin plats två timmar senare. Laga nu mat gosse lilla, fnyste fadern ovänligt, fast ändå ovanligt milt. Han kanske ändå innerst inne uppskattar mitt jobb, tänkte den söta grabben. Köket var fyllt av snor och leverpastej. Förmodligen berodde detta på faderns kroniska förkylning som inte minst visade sig när han på morgonen bredde sina mackor. Det hade inte alltid varit såhär hårt hemma hos pojken och fadern. Det fanns en tid, för inte så längesedan, då allt var annorlunda. En tid då pojken älskade sin far och fadern älskade sin pojke. Men efter att fadern tagit flera av pojkens älskade hockeykort så hade stämningen varit låg. Mycket låg. Inte minst på gitarren som vid detta tillfälle var en helton lägre än vad som var acceptabelt. Gitarren hade pojken köpt i Amerikat för två år sedan. Det är en Taylor, brukade han nöjt säga när någon fick syn på den. Gitarren, som var nästan lika gammal som pojken, retade gallfeber på fadern. Han låg alltså ofta med sjukdom i gallan när pojken spelade på den. Detta gillade pojken, och inte minst fadern som inte var så förtjust i galla och därför inte tyckte det var så jobbigt att den fick känna på lite smärta mellan varven. Du är sjuk i huvudet, sa pojken när detta kom upp till ytan. Nä, i gallan, rättade fadern.

Anledningen till att jag berättar om pojken och fadern är inte för att ni skall känna er ledsna, upprörda eller kissnödiga. Anledningen är helt enkel den att jag vill visa på styrkan i ett förlåt och vikten av att verkligen förlåta fullt ut....

Fadern låg en natt sömnlös. Han hittade ingen nål och tråd så han förblev i detta tillstånd hela natten. Han grubblade över sin son och hur saker och ting blivit som det blivit. När tuppen gal på morgonen hade han bestämt sig. Han skulle köpa tillbaka de av sonens kort han bytt bort och han skull be om förlåtelse för hans minst sagt barnsliga beteende. Sagt och gjort. Pojken förlät gladeligen fadern och blev överlycklig när han fick sina idol-kort tillbaka. Efter denna dagen så har de vart bästisar! Fast nu mer har pojken bytt bort sina barnsliga hockeybilder mot de bra mycket coolare rallybilderna som ju i dagens samhälle florerar högt och lågt.

Ha en fin helg alla miljontals läsare!

Affärsbiträdet.

Den vackert gula nyrenoverde villan målad i falu rödfärg stod fallfärdig bredvid den stolta ägaren. En tysk dobberman i stuprörsjeans från Levi´s. Hans tassar bar skor från ett lokalt lågprismäke och huvudet pryddes av en rosa sjal i blått bommulstyg. Livet är enkelt, brukade han leénde säga till affärsbiträdet i den lilla pittoreska ica butiken mitt i byn. Och fast han inte kunde prata tog hon till sig hans ord med värme. Hur går det med huset, brukade hon fråga när han var i färd med att köpa kött och potatis till sina husdjur Anki och Lasse. De båda tidigare ägarna av det fallfärdiga huset. Jo tack, svarade han alltid, på ett obefintligt språk. Jag jobbar hårt med att få klart det till vintern. Innan snön. Den tyska dobbermannen vars namn var okänt, log ofta hela vägen hem från affären. Han tyckte affärsbiträdet var en riktig puma. Och det var hon sannerligen. Affärsbiträdet hade en kropp som fick självaste fru Schyman att se ful ut. Vänta nu. Det var ju ett dåligt exempel. Affärsbiträdet hade en kropp som fick självaste framtida fru Gabrielsson att se ful ut. Hennes vågiga former fick förbipasserande män att känna svindel och sjösjuka. Det är henne, ja det är sannerligen henne jag väntat på, tänkte Okänt högt för sig själv.

Som så många andra i den lilla byn så hade dobbermannen Okänd en bild av affärsbiträdet bredvid sängen. Det lilla fotot satt i en aluminiumram i järn av det finaste träslaget och den hade han köpt på den lokala bygghandeln Lågprisbygg & Plastik AB. Okänt kysste ofta fotot godnatt innan han, Anki och Lasse somnade alla tre i den 90 centimeter breda och 195 centimeters långa sängen från Ikea med måtten 120 ggr 200 cm.

Kärleken till affärsbiträdet växte med tiden och även om hoppet var litet så var Okänt vid gott mod. Hopp fungerar ju lite som ljus. När du sätter ett litet ljus i ett mörkt rum så har det stor inverkan på mörkret. När du har ett litet hopp så är det de enda som får tala till hjärtat även om chanserna är små. Detta hade Okänt läst i Gudrun Schymans blogg: Död åt familjen. Det var förstås ett skämt från hennes sida.

Tiden gick och den stackars byrackan föll djupare och djupare in i kärleken. Det var ett av hans hål som han brukade gräva ner sina tuggben i. Det kallades därför kärleken eftersom Okänt som så många andra hundar älskade att tugga på ben. Nu hade kärleken blivit så djup att han inte hade haft möjlighet att nå benet om han inte hoppat ner på botten av hålet. Väl där var det omöjligt att ta sig upp igen. Efter timmar av väntan, som är en kortfilm med Stollen Skärgård i huvudrollen, så hörde han ljud ovanför gropen. Okänt kallade sin ena hörntand för gropen och förmodligen berodde ljudet på att han drog upp snoret som så länge hängt och slängt utanför nosen. Hallå, ropade någon ovanför hålet, stod det skrivet i en av Okänts böcker han läst häromdagen. Vad gör du där nere? hördes plötsligt en välbekant stämma ljuda. Ehhh vem är det? svarade dobbermannen. Det är jag, affärsbiträdet. Okänt höll på att sätta strupen i halsen av förvåning. Vill du ha hjälp upp? frågade hon vänligt. Ehh nä. Men kom ner hit så skall jag visa dig en häftig sak, ljög dobbermannen som hade fått en slug plan innanför pannbenet. Okej, svarade den osmarta damen och hoppade ner i gropen.

Som ni tusentals läsare säkert redan listat ut så kom inte affärsbiträdet häller upp ur gropen. Och som ni troligtvis läst mellan raderna så öppnade de båda tu ett köpcentrum för mickroorganismer där nere i gropen. Taxfree. Dit reser nu hundratusentals bakterier varje dag ihop om att finna den ultimata t-shirten till sin kropp. Och så vitt jag vet är Okänt och affärsbiträdet fortfarande kvar där i gropen och gör strålande affärer trotts rådande finanskris!

Länsmans begravning.

”Åh vad jag är lycklig!” utbrast han plötsligt samtidigt som han dreglandes vaknade till ljudet av orgeln. Församlingen vände sig om och stirrade med både arga och oroade miner på den knubbiga farbrorn längst bak i bänkraden. Han upptäckte just sitt misstag och fällde upp sitt gula paraply och låtsades som det regnade. Hans fejkade frisyr av tush och renskav dolde knappast hans kala hätta. Men det brydde han sig inte om. Inte för tillfället. Han hade ju just satt sig i en ytterst pinsam situation. Och inte minst sin fru som med högrött ansikte låtsades leta efter bibelverser i sin medhavda bibel i hopp om att se obrydd ut. Länsmans begravning kunde fortsätta. Den kala kyrkan gjorde sorgen än mer påträngande. Stearinljusen kastade rörliga skuggor på väggar och tak och man kunde riktigt ta på Ångesten som befann sig i lokalen. Det var byns uteliggare. Han kallades så av förklarliga själ.

Änkans gråtande stammande stämma bad tyst, fast hörbart, om en sista kyss från den man hon kallat sin älskade. Hon ryckte upp kistan där hennes make låg och sträckte ut sin fuktiga tungspets i luften. Hon lekte med tungan i hans mustasch och lät fingrarna nudda vid hans lekamen. Lekamen var länsmans stolthet. Det var en vit nallebjörn som han fått i present av sin pappa en gång i tonåren. Den låg självklart där bredvid honom i kistan. Änkans tårar gjorde länsmans vita skjorta fuktig och man kunde då ana hans onormalt stora bröstvårtor genom tyget. Prästfrun flämtade. Den lössläppta prästfrun hade många gånger kommit på sig själv under söndagsförmiddagarna tätt luktandes på dessa. Av förklarliga själ var inte prästfrun och änkan särskilt goda vänner. Faktum var att alla länsmans ungar bar drag av prästfrun snarare än av änkan. Har du kvar ditt fula tryne?, viskade änkan halvhögt från kistan ner till prästfrun i bänken. Ehhhja jag tror det, viskade hon tillbaka och började rota i sin väska. Hon fick upp julgrisens gamla tryne i handen. Änkan log skadeglatt och vände sig ner mot kistan igen. Har du kvar ditt dåliga humör?, kontrade prästfrun högt. Med en vass blick drog änkan upp ett gammalt nummer av magasinet ”Ditt dåliga humör” ur kavajfickan. Var det något mer du ville fräste änkan tillbaka. Ja, svarade prästfrun förvånansvärt raskt. Har du kvar pengarna du lånade av mig i vintras? Kanske det, svarade änkan och tog upp en gammal vhs ur sin handväska. Ge hit den!, väste prästfrun. Med ett lätt kast landade filmen ”Har du kvar pengarna du lånade av mig i vintras” framför prästfruns fötter. Det var en film från -77 med Gudrun Schyman i en av rollerna. ATT NI INTE SKÄMS!, vrålade en av älstebröderna i församlingen till de båda tjafsande tu. Lämna era personliga dispyter utanför denna heliga stund och visa länsman lite vördnad! Det blev knäpptyst i kyrkan. Det enda man kunde höra var Fru Anderssons dåliga mage. Och det blev inte bättre av att hon försökte dölja sina fisar med ansträngda harklingar och billig parfym. Men den var det ingen som gick på. Parfymflaskan alltså. Den var ju så liten.

Trotts de regelbundna fisarna och farbrorn på sista radens snarkningar, så blev begravningen en riktigt högtidlig stund. Länsman var en älskad man. Speciellt av prästfrun och av grannkäringa, som nog kommit länsman närmast. Länsman brukade ofta springa över till grannkäringa när klämlusten svämmade över i den stackars batongbärande konstapeln. Detta visste inte Änkan om. Hon hade alltid gått på lögnen om att biodlingen i grannkäringas vardagsrum var anledningen till att han var där mer än hemma. Änkan brukade le åt sina egentänkta skämt om bisexualitet. Änkan drog upp snoret i näsan, torkade sitt brunöga och tog till orda. Här ligger nu min fina make med sin älskade Lekamen. Den som jag aldrig fick gosa med. Den är min, bara min brukade han förargat säga när jag närmade mig den med handen. Han var en fin och trogen make, prästfrun och grannkäringa hickade näpet. Trotts sporadiskt fnitter bland den församlade skaran gjorde änkan ingen paus. Hon fortsatte upphöja den person som kommit att bli hennes bästa vän och som nu var borta. Döden kommer till oss alla en dag, brukade svärmor alltid säga till mig. Men hur kan det orden ge tröst när döden är det enda man är rädd för, grät hon och sänkte blicken mot det stenbelagda golvet.

Den fromma prästen avslutade begravningsgudtjänsten med några väl valda ord ur sitt anteckningsblock. Det är inte livet här på jorden som räknas. Nej, ty det är det liv vi ska tillbringa med vår fader i himmelriket. Änkan lyfte upp sitt huvud och dess osmarta innehåll mot kyrkans tak och reflekterade länge över prästens ord. Kanske var det där skitsnack. Rent pladder. Men vem är då jag. Och varför har älgar så sjysst design?