Drömmen jag aldrig haft (Långt och koncist)

Löven faller mot guldkalven likt slantarna faller mot köpmansdisken i det ögonblick grosshandar'n sträcker över det inslagna köttstycket. Har du kvar din röda cykel, undrar han i samma stund som han med tummarna spänner hängslena likt en pilbåge, magen står rakt ut som ett trubbigt spjut. Mitt i all otillgänglig hårväxt reser sig en cigarrstump. Den saknar glöd men är just en stump. Grosshandlar'n torkar av sina söliga nävar mot förklädet. Hans händer är stora, som ett knippe falukorvar. Det luktar blod, cykelslang och nyvispad grädde. En kamel reser sig ur stoftet på översta hyllan, det dammar till. Bredvid står en burk med nykläckta idéer.

På vägen ut, med ryggen mot vår konversation, säger jag ja. Som svar på frågan. Den är röd, har vita däck och en tuta, sån som man klämmer på. Den påminner mig om ett kvinnobrös... eh, bröd, en kvinna som bakar bröd. En grånad herre möter mig i dörren, han har en jätteliten hund som knappt syns. Den har han i sitt brätte. Både rock och hatt hänger han på tamburmajoren. Hunden skäller men det hörs inte. Väl ute slänger jag mig på cykeln och får jätteont. Jag landar med knäet rakt på trampan och styret träffar mig i örat. Det springer en skadeglad pojke förbi med ett hjul som han springer på kapp med nerför gatan. Gatan övergår till stup och pojken slutar skratta.

Väl uppe på cykeln går allt som på räls. Lite svårt att hålla balansen dock, rälsen är smal. Jag passarar en barbershopsångare i randig kostym. På honom sitter en fluga. I all välmening försöker jag vifta bort den. Han blir arg. Mina lortiga händer smutsar ner sidenflugan sydd i äkta krokodilskinn. Obrydd men ångerfull cyklar jag vidare. Längre ner på den kullerstensbelagda gatan möts jag av en märklig syn. En afrikansk kvinna från Warzawa född i Dacka med ursprung i Konstantinopel, hennes liv började efter nio månader, detta var i Michigan. Hon och Aristoteles var gamla barndomskamrater sa hon, fast inte med varann.

Väl framme. Vart vet jag inte. Jag gick ställde min röda springare mot äggen. Jättestora ägg. Jag sade hej till den rosaklädde mannen, helt klädd i mintgrönt i en stålblå kostym. Han hade moccaskor i renaste purpur köpta i Darfur. Han besvarar min hälsning med en hagelsalva. Jag blir ledsen och får ont. Jag biter ihop och går vidare mot dörren, det smakar bly i min mun.

Jag når mitt mål. Det är köttbullar i filmjölk med stuvad potatis. Ett skrovmål. Precis som det vi åt när vi lade ny bottenfärg på båten i vintras. Tillbehör, hackad gräslök med plåster på. Desserten är ingen hemlighet, jag såg den på bänken. Det blir amalgam. Jippi! Jag sätter mig ner i väntan på att bli serverad. Kannibalerna dreglar när de ser min välgödda kropp. Trots deras avsaknad av ögon växer deras aptit, de tycker att jag ser mätt ut. 172 cm i strumplästen. Jag sneglar mot Leonardos Nattvarden. Någon undrade om det är det Maria Magdalena eller Johannes som sitter där, närmast Jesus. Det är med all säkerhet den 20-årige ynglingen med örnevingar. Hur hamnade jag här?

Matnyttiga tankar.

Ibland vill man bara skrika. Sådär som Ronja gjorde när rumpnissarna hoppade över henne i mariocart. Ibland vill man bara skratta. Sådär som Rolf Lassgård gjorde när någon fes högljutt på hans mammas begravning. Ibland vill man bara gråta. Sådär som vi svenskar gör när Gudrun Schyman öppnar munnen. Ibland vill man bara kissa. Sådär som Gustav gör när han sover. Ibland vill man bara springa naken. Sådär naken och glad som man bara kan vara i fantasin. Ingen skrattar åt mig när jag är naken i fantasin. Bara i verkligheten. I badhuset. Jag tror det beror på mina olika långa ben. Ett av benen är lite lite lite, mycket lite, kortare än de andra två.

Brev från förr.

Jag skriver till dig denna dag av anledning att berätta om en sorglig sak som hände natten mellan lördag och söndag. Jag var i vanlig ordning hemma hos min bättre hälft, min vän, mitt allt och min broder Gustav “flickidolen” Brengesjö. I hans och de andra grabbarnas närvaro njöt jag av livet, så som jag njutit otaliga gånger förut av dessa personers sällskap och kärleksfulla vänskap. Plötsligt steppade en flicka in i lägenheten. Hon hade glädje i blicken och vaniljbullar i famnen. Jag såg på hennes sätt att krama bullarna att hon var så onaturligt sugen på dessa bakverk att hon troligtvis, utan skam i själen, ätit upp alla bullar på stubben alt. bordet om ingen hade varit där och bevittnat bullfrosseriet. Med motvilja lade hon ifrån sig bullarna på bänken där jag och flickan började pensla och sockra dem så det riktigt saftades i munnarna våra ansikten bar. Dreglet nästan sprutade av den läskande doften som så förförande smekte vid våra känsliga nästippar. Plötsligt, när vi just skulle smaka på de smaskiga bakverken så var hon tvungen att åka till tågstationen. Hon for iväg och lämnade sin bulle bakom sig. Orörd. Det riktigt skar i hjärtat att flickan inte fick tid att smaka. Det var sorg i mitt inre. Stjärt-Ivar... (Stjärt-Ivar heter något annat i verkligheten men Alice ville vara anonym) Flickan var du och bullen var din.

Carina. Lipsillen. (Fast hon är ingen fisk)

Det var en vacker, fast regnig, höstkväll en tidig junimorgon. Carina var nöjd på det sättet som bara Carina kan vara. Onöjd. Hon hade dessutom återigen köpt fel knäckebröd. Även fast utgångsdatumet inte gått ut så var de torra som fnöske och hon skulle förmodligen aldrig lägga vantarna på ett knäckebrödspaket igen. Möjligtvis mössan.

Det sena snöfallet hade gjort hennes säng alldeles vitskimrande. Nej nej nej, hon hade inte sängen utomhus men hon hade däremot ett stort hål i taket precis ovanför sängen. Hennes bror brukade upplysa sin syster om att hålet snarast borde lagas. Laga ett hål, tänkte Carina högt och funderade osmart på vilka ingredienser som behövdes.

Tillsammans med sin bror ägde Carina stans enda WC-dropp in. Det var en finurlig affärside som byggde på möta-folks-behov-där-de-befinner-sig-principen. För en tia kunde var man och kvinna göra sina behov på en lyxig toalett mitt i centrala staden till liveband och jonglörer. Affärerna gick skitbra. Inte nog med att de fick in pengar för toalettbesöken, de sålde också all avföring till Gudrun Schyman så hon kunde kasta skit på alla som sa vettiga saker i riksdagen.

Trotts klirr i kassan lekte inte livet. Carina satt en dag på toan i sitt egna företag och kände att allt var mörker. Om det berodde på att lampan på dass var paj eller på grund av hennes avsaknad av en kärlekspartner var då svårt att svara på. Men min gissning är att det var på grund av lampan. Kärleksparter hade hon ju redan. Han hette Klas och var ballelättdansös.

Carinas problem bottnade sig inte i vare sig ekonomiska eller relationsrelaterade bekymmer. Hennes problem var att hon var djurvän. Extrem djurvän. Vänta lite nu kanske ni hemma i stugorna tänker, jag är också djurvän. Ja, jo, kanske det. Men inte på samma sätt som Carina. Varje gång ett djur i hennes omgivning dog, så föll hon ner och störtlipade. Och inte blev det bättre av att Britt-Lasses Slakteri och presentshop höll till i nederdelen av hennes hyreshus. To be continue!?

Joakim. En vardagshjälte.

I natt hade jag en sjuk natt! Det började med att jag helt oförklarligt hittade massa salta pinnar på golvet. När jag räknat dem uppgick det totala värdet till 4 kr. Det blir nästan en korv på Ikea. saltapinnarfyndet följdes upp av att jag hittade Gustavs snusktidningsförråd. I vanliga fall hade det inte vart okej och jag hade genast bränt tidningarna. Men i just detta fall är det lugnt då han fick tidningarna av sin mamma som jobbar på ungdomsmottagningen. Natten avrundades med en nypa luft på stan, och det var här det coolaste hände. Jag räddade en kille från att bli överkörd av en cyckel. Cyckeln ifråga var på väg rakt emot killens rygg i en vansinnig hastighet. Pga av slicksdäcken var det svårt för killen att höra cyckelns antågande. Katastrofen närmade sig med stormsteg, men jag, Joakim, uppmärksammade det hela och bromsade för allt vad tygen höll. Sedan svängde jag av gångvägen och åkte hem.

Drömmaren.

I natt drömde jag de sjukaste! Gustav, som jag bor med, har en sjuk ovana att varje dag tvätta sina sänglakan. Detta har jag många gånger irriterat mig på. Ingen kan väl vara så äcklig att man behöver tvätta sin lakan varje brukar jag tänka. Jag drömde i alla fall att jag gick på toa mitt i natten och vara sådär oförskämt bajsnödig. Jag riktade stjärten mot vad jag i min nyvakenhet uppfattade som toastolen och släppte lös de krafter som i mig hade övertaget. Mitt i lättnaden som uppstod hörde jag Gustav snarka. Mitt hjärta stannade. Inte pga av att gustav snarkade eller för att snarkandet tycktes vara oroväckande nära min stjärt. Utan för att mitt hjärta gör så ibland. Jag borde uppsöka läkare. Jag drog hastigt på mig kalsongerna och vände mig om. Där låg Gustav sovandes och lyckligt ovetande om mitt lilla missöde. På något sätt var jag tvungen att ta göra rent efter mig innan gustav vaknade, så jag tog gustavs täcke och tog av hans kalsonger och sprang ner till rocksjön för att skölja av dessa tygstycken. I farten märker jag att det snarare var mina egna kalsonger jag dragit av än Gustavs. Så där springer jag. Naken och med Gustavs nerbajsade täcke i famnen. Precis här vaknar jag. Gustavs röst väckte mig. Han skrik var genomsyrat av äckel och ekade i lägenheten. Jag hörde att rösten kom från hans säng och jag blinkade två gånger i hopp om att detta skulle väta mina oroväckande torra ögon. Jag var på apoteket pga av detta. De sa att jag skulle prova en ny produkt som kallades Remaphol. Dock var denna produkt väldigt dyr så jag får fortsätta med att blinka hårt med jämna mellanrum. Var var jag.. jo. Gustavs skrik fick mig att hoppas på himmelriket och jag förväntade mig det värsta. Och mycket riktigt. Han hade som vanligt lånat min iphone för att youtuba på Gudrun Schyman. Inte undra på att han skriker tänkte jag och tog telefonen ifrån honom och gick och la mig igen. Sova middag precis efter man vaknat är det bästa jag vet. Det är så vi gör vi Frilansare.

Vad detta har med Gustavs renliga ovana att göra, det vet jag inte. Men det är helt klar irriterande.

Sargade sagor.

Ibland är en saga precis vad man behöver.